Om Elin Nilsson

Ur Nancy Ydenius opublicerade Minnesbok, skriven 2000-2001:


Källsnäs brygga var central för inlandsborna. Den var deras bästa möjlighet att komma till Marstrand, Uddevalla och Göteborg, för att sälja varor eller göra egna inköp. Marstrandsbolagets båtar lade regelbundet till vid bryggan, och därför behövde man en man, som kunde stå där och ta emot trossen vid olika tider.
Anders Nilsson, som hade en egen liten stuga på Källsnäs, åtog sig uppdraget, och han kallades därför “hamnkapten”, vilket kanske var en överdrivet elegant titel för det arbete han utförde. När sedan Bohusbanan var klar, minskade trafiken betydligt, och så småningom upphörde den helt, och bryggan förföll.
Hamnkaptenen och hans hustru bodde kvar i sin stuga med sin dotter Elin, som var född 1900.
Så småningom blev Källsnäs en omtyckte badplats och många sommargäster flyttade dit och byggde sina sommarstugor där. En dag kom några chalmerister till oss och erbjöd sig att gratis bygga badhytter nere vid bryggan. Under tiden de jobbade med bygget ville två av dem endast ha gratis mat av oss, som vid denna tid hade börjat driva en liten pensionatsrörelse. Vi nappade på erbjudandet, och våra sommargäster fick god nytta av de små hytterna.
Elin såg också möjligheter till att försörja sig och katterna och skaffade sig en liten kiosk, där hon sålde läsk, godis och glass till sommargästerna. När sedan simföreningen S-02 i Göteborg hjälpte oss att ordna simundervisning, kom det ännu fler människor till badplatsen. Klubben ordnade sim- och hoppuppvisningar, och i takt med att folk strömmade till strömmade också pengarna in i Elins kiosk. Hon var omåttligt populär, och alla tyckte om henne där hon stod i sin kiosk och sken som en sol. Snart skaffade hon sig också några båtar, som hon hyrde ut till folk som ville ut och fiska.
De rodde ut vid solnedgången och kom tillbaka vid midnatt. Då tog Elin av sig skor och strumpor, vek upp sin klänning och vadade ut i det grunda vattnet, där hennes båtar var förtöjda, för att kontrollera att allt var i sin ordning. Om någon hade slarvat, fick han nog aldrig hyra båt av Elin igen, för ordning skulle det vara.

Källsnäs brygga fick sin renässans i slutet av 30-talet och förening bildades. Det första den gjorde var att samla in pengar för upprustning av badplatsen. Från fastlandet till skäret Tora var det en lång stenbro, som bestod av stora stenar som var svåra att gå på, och man fick ofta sår på fötterna. Därför döpte vi insamlingen till TTT, dvs. ”Trasiga Tårs Tröst”.
Befolkningen visade sig vara givmild, och vi fick in pengar, så att vi kunde lägga en cementplatta på den långa stenbron och på så sätt få en bekväm barfotapromenad ut till badet. Vi kunde till och med köpa virke till nya badhytter. Jag har tidigare nämnt att vi fick gratis hjälp med att bygga dessa badhytter. Gunnar Andersson, Tulla Margrets man (gården Källsby 5:1) bröderna Philips, Tullas bröder och två av deras kurskamrater från Chalmers var de idealister, som uppförde de små byggnaderna.

(med Kristina Ambjörnssons tillstånd till Elinsällskapet att publicera)